Juulia o Liisa visar! (hur det ska vara)

take me away, to brighter days, a sweet escape.

för att låna orden av Natasha Bedingfield. Ibland är det så det känns.

JAG

har tappat (slängt?) min I-pod!! Vi som upplevt så mycket tillsammans. Alla morgonar på tunnelbanan till skolan, hettan då ja sopade trappan på china house innan öppning, alla fina stunder i danssalarna på kulturama. Nu är jag ensam. Och det känns ensamt, och tyst, på eftermiddagarna ute med posten...

saknar mitt blonda hår. får man vara så fåfäng? Men ja känner mej innerst inne som en blondie. Fast håret mitt är för slitet och bör inte blekas mer enligt expertis. Jag får försöka acceptera mej själv som ja ser ut tydligen.

har ont i huvet. Som alltid. Är det mitt livs lott att ligga hemma i soffan med dunkande huvud medans andra kan roa sej med diverse saker? Orättvisst.

Blev hånad av en postis idag. För att vi på citymail inte har samma system som dem. Han visade mej nåt papper o förklarade att deras sätt sparade mycket tid på morgonen. Men vem var snabbast ut ur porten då? JAG om ja får be. Han kan ju stå där o ha kul med sin osorterade posthög.

måste flytta från min fina lägenhet inom en ganska kort tid. och det vill jag INTE! detta känns som hemma! Hagagatan va fint,  gärdet var skabbigt. Men här trivs jag ju! Varför ska det vara så omöjligt att få en lägenhet i denna stad?

får inte dansa varje dag, utan bara cykla förbi utanför och tänka att där inne borde jag vara. i detta fall vet orättvisheten inga gränser!!


Men ja, trots alla dessa icke så positiva detaljer känner jag mej ganska glad o nöjd. För jag har ett jobb och jag får lön och jag har så många människor som jag tycker så mycket om. Och snart ska vi dansa igen, jag o julia, som de brukade vara, som det ska vara. Som vi har väntat, och snart är dagen här. och det gör ju att vem som helst kan vandra vidare i livet med ett leende på läpparna!


pappa <3